...Fel
Jag HATAR att göra fel! Jag gör inte så mycket fel så ofta men när jag gör det mår jag jättedåligt! Det sticker i hårbotten, svartnar för ögonen och det känns som att jag ska spy. Jag hatar det. Jag vill inte vill inte vill inte!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Svartsjuka
Jag är svartsjuk av mig... Det är inget jag direkt ljuger om. Även om jag hade föredragit att inte vara det eftersom jag vet hur jobbigt det är för andra (speciellt min fina pojkvän) att umgås med någon som är svartsjuk och kan bete sig som en utomjording på grund av något, för andra icke-existerande problem.
Det kan vara när som helst... Från att man ser något till att man läser något eller hör något. Och så sätter maskineriet igång... Det kan skapa dom mest förvridna bilder av människor.
Jag mår så sjukt dåligt av detta, och jag mår nästan ännu sämre av att veta att jag inte bara skadar mig själv av det, utan även den jag älskar mest. För jag tror inte att du är helt oberörd av att jag kan bli ett monster utan att säga varför.
Du är det viktigaste jag har och jag är rädd för att förlora dig!
Anledningen till att jag är så svartsjuk är för att jag tycker att alla andra är bättre än mig, snyggare än mig, roligare än mig, snällare än mig. Ja, de har allt som inte jag har. Det är svårt att kämpa mot några som i min fantasi blir perfekta, och det tar på krafterna.
Jag har inte varit svartsjuk förr, och jag vet inte varför jag blev det just nu... Kanske för att jag aldrig har känt såhär för någon annan, kanske för att du betyder mer för mig än någon annan gjort... Eller för att jag tycker att du är för bra för mig.
Jag gör i alla fall så gott jag kan för att inte vara så svartsjuk, det gör jag verkligen och det vet du! Jag hoppas bara att du ska ha överseende med mig, och att du ska hjälpa mig och inte tröttna.
Jag älskar dig!
Det är bara där jag känner mig trygg
Det kan vara när som helst... Från att man ser något till att man läser något eller hör något. Och så sätter maskineriet igång... Det kan skapa dom mest förvridna bilder av människor.
Jag mår så sjukt dåligt av detta, och jag mår nästan ännu sämre av att veta att jag inte bara skadar mig själv av det, utan även den jag älskar mest. För jag tror inte att du är helt oberörd av att jag kan bli ett monster utan att säga varför.
Du är det viktigaste jag har och jag är rädd för att förlora dig!
Anledningen till att jag är så svartsjuk är för att jag tycker att alla andra är bättre än mig, snyggare än mig, roligare än mig, snällare än mig. Ja, de har allt som inte jag har. Det är svårt att kämpa mot några som i min fantasi blir perfekta, och det tar på krafterna.
Jag har inte varit svartsjuk förr, och jag vet inte varför jag blev det just nu... Kanske för att jag aldrig har känt såhär för någon annan, kanske för att du betyder mer för mig än någon annan gjort... Eller för att jag tycker att du är för bra för mig.
Jag gör i alla fall så gott jag kan för att inte vara så svartsjuk, det gör jag verkligen och det vet du! Jag hoppas bara att du ska ha överseende med mig, och att du ska hjälpa mig och inte tröttna.
Jag älskar dig!
Jag vet att jag inte är nå'n skönhet eller så
Om du lämnar mig kan jag det väl förstå
För vad har jag att ge dig som ingen annan har
Jag är ingen särskild men du är underbar
Aldrig ska jag sluta älska dig
Du är allt jag har och allt jag ber om
Hoppas, tror och vill att du ska hålla fast vid mig
Att du är där för mig som jag är här för dig
Ge inte upp
Livet är en gåta
Du är gåtans svar
Allt annat må försvinna om du blott stannar kvar
För också när jag tvivlar det känns som allt är slut
Jag sjunker ner i hjälplöshet och inte hittar ut
Aldrig ska jag sluta älska dig
Du är allt jag har och allt jag ber om
Hoppas, tror och vill att du ska hålla fast vid mig
Att du är där för mig som jag är här för dig
Ge inte upp
När jag klantar mig
När jag sviker dig
När jag sabbar och förstör
Var kvar ändå
Tro för oss två
För du vet vad jag än gör
Ja, vad jag än gör.
Aldrig ska jag sluta älska dig
Du är allt jag har och allt jag ber om
Hoppas, tror och vill att du ska hålla fast vid mig
Att du är där för mig som jag är här för dig
Älska mig då
Det är bara där jag känner mig trygg
Våta funderingar
När jag stog och duschade idag funderade jag på om man kunde veta att det skulle bli en bra dag, och om man visste att det skulle bli det hur man då förberedde sig.
När jag till exempel ska till Stockholm så vet jag att det kommer bli en bra dag till slut, hur dåligt den än börjar. Och då förbereder jag mig. Jag sminkar mig lite extra noga, väljer kläder lite mer omsogsfullt än annars. Det ska vara så perfekt det går! Inte bara för att äölskling ska tycka att jag är extra snygg (Men det är ju iofs också ett plus om han tycker det) utan för att jag vet att jag mår bättre om jag känner mig snygg. Enligt min erfarenhet så blir en dag bättre om jag känner mig snygg. Det har jag märkt framför allt i skolan. Jag blir tröttare och mer irriterad om jag inte fått duscha och sminka mig på morgonen.
Idag ska jag se hur det går för min utställning. Jag ska se om någon skrivit i min gästbok, eller om det var massor av folk som skulle ge mig en check på typ 2 mille. Nästan omedvetet tvättade jag håret lite extra noga, såg till att jag var ren bakom öronen. Jag ville ju inte vara med om några obehagliga överraskningar som orsakades av att jag inte kände mig snygg nog.
Men tänk då om ingen har skrivit, tänk om alla bilder är nerrivna eller om folk skrattar åt mina bilder. Kommer då alla förberedelser vara till någon nytta? Ja, jag behöver ju inte känna mig ful när jag går därifrån. (Att känna mig snygg är väl fel ord egentligen, jag känner mig sällan snygg) Jag kan ju alltid gå därifrån och tänka "Min utställning var ingen hit, men jag är i alla fall ren bakom öronen" (Det är iofs rätt korkat att skriva den tanken för jag kommer aldrig tänka så)
Detta var förvirrat. Det hängde inte alls ihop med vad jag skrev från början, men jag är glad ändå. Jag är ju ren bakom öronen i alla fall.
För övrigt så har jag ju nästan tvingat dit (vänta, jag ska räkna...) i alla fall 15 pers. men det är i ärlighetens namn inte lika kul at få cred från familj och vänner, äevn om det också betyder mycket.
Tråkigt att ingen som läser detta kan komma.
För att gå över till något annat: Jag och pappa kommer inte alls överrens och det kommer vi nog inte göra än på ett tag. Ska bli skönt att komma härifrån!! Om jag och tjejerna inte får en lägenhet kommer jag flytta ensam till Uddevalla och skaffa en guldfisk eller något. om jag verkligen måste så kommer jag och mamma flytta till en större lägenhet, men jag är inte så pigg på det. Hon är jätteshysst och jag pratar med henne mer som en kompis än som en mamma, men jag vill inte bo med henne, hon är ju trots allt min mamma!
När jag till exempel ska till Stockholm så vet jag att det kommer bli en bra dag till slut, hur dåligt den än börjar. Och då förbereder jag mig. Jag sminkar mig lite extra noga, väljer kläder lite mer omsogsfullt än annars. Det ska vara så perfekt det går! Inte bara för att äölskling ska tycka att jag är extra snygg (Men det är ju iofs också ett plus om han tycker det) utan för att jag vet att jag mår bättre om jag känner mig snygg. Enligt min erfarenhet så blir en dag bättre om jag känner mig snygg. Det har jag märkt framför allt i skolan. Jag blir tröttare och mer irriterad om jag inte fått duscha och sminka mig på morgonen.
Idag ska jag se hur det går för min utställning. Jag ska se om någon skrivit i min gästbok, eller om det var massor av folk som skulle ge mig en check på typ 2 mille. Nästan omedvetet tvättade jag håret lite extra noga, såg till att jag var ren bakom öronen. Jag ville ju inte vara med om några obehagliga överraskningar som orsakades av att jag inte kände mig snygg nog.
Men tänk då om ingen har skrivit, tänk om alla bilder är nerrivna eller om folk skrattar åt mina bilder. Kommer då alla förberedelser vara till någon nytta? Ja, jag behöver ju inte känna mig ful när jag går därifrån. (Att känna mig snygg är väl fel ord egentligen, jag känner mig sällan snygg) Jag kan ju alltid gå därifrån och tänka "Min utställning var ingen hit, men jag är i alla fall ren bakom öronen" (Det är iofs rätt korkat att skriva den tanken för jag kommer aldrig tänka så)
Detta var förvirrat. Det hängde inte alls ihop med vad jag skrev från början, men jag är glad ändå. Jag är ju ren bakom öronen i alla fall.
För övrigt så har jag ju nästan tvingat dit (vänta, jag ska räkna...) i alla fall 15 pers. men det är i ärlighetens namn inte lika kul at få cred från familj och vänner, äevn om det också betyder mycket.
Tråkigt att ingen som läser detta kan komma.
För att gå över till något annat: Jag och pappa kommer inte alls överrens och det kommer vi nog inte göra än på ett tag. Ska bli skönt att komma härifrån!! Om jag och tjejerna inte får en lägenhet kommer jag flytta ensam till Uddevalla och skaffa en guldfisk eller något. om jag verkligen måste så kommer jag och mamma flytta till en större lägenhet, men jag är inte så pigg på det. Hon är jätteshysst och jag pratar med henne mer som en kompis än som en mamma, men jag vill inte bo med henne, hon är ju trots allt min mamma!
Hälsa på nästa person med en röd poncho och berätta vad din moster heter. Världen skulle bli bättre då =)
ösregn
Nu har det faktiskt gått en vecka... Känns som det gått längre tid, men tydligen inte. Det var en trevlig vecka. Träffa vänner, varit ute och dansat, förlorat i bowling, varit på bio och dessutom träffat nya roliga människor.
Jag har väl inte så mycket att säga om den, mer än att de varit underbart! (Som vanligt) Jag älskar min pojke mer och mer för varje gång vi träffas!
Problemen kom så fort jag satte mig i bilen... Min far och hans fru hämtade mig, och 3 minuter efter att jag satt mig har jag fått reda på:
*Jag får inte köra bil hem som jag ville
*Jag har fått en ny garderob
*Jag har för lite kläder
*Jag har för mycket kläder
*Jag måste rensa bland mina kläder
*Alla ytterkläder jag använt de senaste 4 åren ligger på mitt rum
*Jag måste rensa bort ALLA skor som jag inte behöver
Det är inte så uppmuntrande. Efter det frågade pappa faktiskt hur jag hade haft det.
Jag är så arg! Jag är så SJUKT JÄVLA ARG!!! Man behandlar liksom inte mig så! Det gör man bara inte!
Jag vet inte riktigt vart jag ska göra av ilskan. Min första tanke var att vräka ur mig all ilska på min far som förtjänar det, men jag insåg att han bara skulle hota med något och sen har jag ingen talan. Min andra tanke var att gå upp på mitt rum och gömma mig, men insåg att jag skulle bli hittad där. Min tredje tanke va att jag skulle boka första bästa tågbiljett till min darling igen, men det funkar inte heller, jag rymmer inte från problem.
Jag gjorde helt enkelt det enda rätta... Jag tog en korv med bröd och en cola och satte mig i vardagsrummet och såg på film men min just nu värsta fiende. JAG ÄR SÅ JÄVLA VEK! Men jag orkar bara inte med bråk, det är ändå jag som förlorar.
Som tur är så jobbar pappa hela veckan, och han är inte hemma på onsdag och torsdag vilket innebär att jag får två underbara dagar ensam. Lugn och ro. Efter det åker vi upp till Stockholm på lördag, jag sover hos min pojke och pappa sover på hotell. Sen umgås vi på söndagen och sen åker han hem och jag slipper allt som heter familj i tre veckor!
jag är lite orolig för att komma tillbaka i gamla spår...må dåligt utan att prata med någon om det, jag vill inte det.
Men men... för hoppningsvis känner jag mig själv tillräckligt väl, så jag slipper det.
Jag har väl inte så mycket att säga om den, mer än att de varit underbart! (Som vanligt) Jag älskar min pojke mer och mer för varje gång vi träffas!
Problemen kom så fort jag satte mig i bilen... Min far och hans fru hämtade mig, och 3 minuter efter att jag satt mig har jag fått reda på:
*Jag får inte köra bil hem som jag ville
*Jag har fått en ny garderob
*Jag har för lite kläder
*Jag har för mycket kläder
*Jag måste rensa bland mina kläder
*Alla ytterkläder jag använt de senaste 4 åren ligger på mitt rum
*Jag måste rensa bort ALLA skor som jag inte behöver
Det är inte så uppmuntrande. Efter det frågade pappa faktiskt hur jag hade haft det.
Jag är så arg! Jag är så SJUKT JÄVLA ARG!!! Man behandlar liksom inte mig så! Det gör man bara inte!
Jag vet inte riktigt vart jag ska göra av ilskan. Min första tanke var att vräka ur mig all ilska på min far som förtjänar det, men jag insåg att han bara skulle hota med något och sen har jag ingen talan. Min andra tanke var att gå upp på mitt rum och gömma mig, men insåg att jag skulle bli hittad där. Min tredje tanke va att jag skulle boka första bästa tågbiljett till min darling igen, men det funkar inte heller, jag rymmer inte från problem.
Jag gjorde helt enkelt det enda rätta... Jag tog en korv med bröd och en cola och satte mig i vardagsrummet och såg på film men min just nu värsta fiende. JAG ÄR SÅ JÄVLA VEK! Men jag orkar bara inte med bråk, det är ändå jag som förlorar.
Som tur är så jobbar pappa hela veckan, och han är inte hemma på onsdag och torsdag vilket innebär att jag får två underbara dagar ensam. Lugn och ro. Efter det åker vi upp till Stockholm på lördag, jag sover hos min pojke och pappa sover på hotell. Sen umgås vi på söndagen och sen åker han hem och jag slipper allt som heter familj i tre veckor!
jag är lite orolig för att komma tillbaka i gamla spår...må dåligt utan att prata med någon om det, jag vill inte det.
Men men... för hoppningsvis känner jag mig själv tillräckligt väl, så jag slipper det.
Natten närmar sig, det blir mörkare... Jag har hundratals stjärnor i mitt fönster
Stress, ilska, ensamhet, kärlek!
Lång dag, kul dag, trevlig dag! =)
jag tänkte vara duktig i morse... Gå upp tidigt (halv 8) och duscha,, knyta slipsen rätt och packa ner allt jag skulle ha till utställningen och sen till Liseberg (Tejp, gratis-inträde-på-liseberg-kort, fotoutställnings-lappen och framför allt(!) bilderna!) Det gick sådär... Mamma ringde och väckte mig 20 i 9 och sa att hon försovit sig och åkte från Uddevalla nu. Hon var allmänt fgrinig och jag hängde inte ens med på hälften. Jag insåg att jag inte skulle hinna duscha (=lukta medelålders ungkarls-bäver) och defenitivt inte hinna äta frukost. Sminka mig skulle jag hinna, men inte så noggrant, och packa skulle väl gå med nöd och näppe. Jag gick hemifrån 08:57 och var framme 09:01. Jag kom in där jag skulle ha utställningen och började sätta upp bilderna med tejp som jag blivit anvisad... Vilket funkade totakt URKASST! Bilderna hängde där dom skulle i cirkus 2 minuter, sen ramlade dom ner, och dom skulle sitta där i 3 veckor! Det hela slutade med att min mor kom, pratade lite med biblotikarien, och kom fram till att vi skulle köpa häftmassa.
Sprang iväg till affären med min mor och köpte häftmassa, en röd och en grön penna och en gästbok. Dessutom satte vi upp en lapp om fotoutställningen (som någon satt MASSOR av papper över när jag kom hem från Gbg ikväll).
Väl tillbaka satte vi upp resten utan missöden.
Min vän kom och vi hoppade på bussen till soliga, roliga Götet. Det regnade halva vägen.
När vi kom fram till Gbg ansåg vi att det var onödigt att gå 1km till Liseberg och sen bara stå i ösregn, så vi gick till Rizatta och fikade. Svindyrt men gott och välbehövligt. under hela besöket där diskuterade vi bilderna där. Jag är fotograf och hon går media, så vi kunde klaga på mycket. =)
När vi väl kom ut så hade solen kommit fram så vi började gå den dryga kilometern till Liseberg. när vi kom till korsvägen och jag skulle ta ut pengar så ville bankomaten inte läsa mitt kort, så jag fick betala åkpass med kort. Det var dumt upptäckte jags en, för de hade tydligt dragit 100 spänn för mycket från mitt kort>_<
Vi började (som traditionen säger) med att åka Lisebergsbanan. Alltid lika kul, men det pirrar inte lika mycket.
Vi fortsatte raskt vidare till slänggungan, och efter det åkte vi lite allt möjligt... Alla traditionella, dessutom några jag inte brukar åka, så som spinrock och kulingen. Det var skoj skoj och jag blev inte ens blöt nästan, varken på Kållerado eller Flume ride.
När vi åkte Balder lyckades jag skämma ut mig ordentligt! =) Av någon anledning sa dom som jobbade där att vi skulle hoppa på det där tåget även om det inte var våran tur, så jag tog ett tveksamt steg framåt, sen kom killen som skulle åka så jag backade rakt in i en grind, vidare in i Lisebergskille nummer 1, och sen rakt i armarna på Lisebergskille nummer 2. Det var rätt speciellt, och jag fick en del konsiga blickar, så jag gick snabbt till min plats igen och dansade lite till musiken som spelades. Jag körde min hacka-löken/robot-dans. Den är fin och funkar till allt=)
Vi åkte balder 4 gånger och Lisebergsbanan lika många. Resten minns jag inte. Dessutom fiskade vi gosedjur, jag hade min vanliga tur och fick 3 små på en gång, coh sen 2 mellanstora en gång. =) Dessutom dansade vi dansmatta och spelade basket.
När klockan närmade sig sju var det dags att åka hem så vi började gå. Vi satt en stund på muren utanför norska sjömanskyrkan, men sen fortsatte vi gå till Nisseplatsen. Där drack v frapino/cola och satt och väntade på bussen.
När vi satt på bussen smsade Jenny med en annan kompis ex, och då tyckte han att jag var JÄTTETASKIG som svek mina vänners fest för att åka till min pojkvän, sen berättade han att min kompis hade blivit jättebesviken men inte vågade säga det till mig, vilket var rent skitsnack fick jag reda på senare. Sånt gör mig så grymt ARG!!!
MAN SPRIDER INTE RYKTEN OM NÅGON ANNAN OM MAN INTE VET OM DOM ÄR SANNA!
MAN LJUGER INTE!
MAN SÄGER DET INTE TILL NÅGON SOM SITTER BREVID EN!!!
Satan vad arg jag blir på sånt! Inte nog med att han snackar skit om mig och säger att jag är taskig mot någon annan, han ljuger dessutom! Jag har inte gjort honom någonting mer än att jag försvarar hans före detta flickvän (som är en av mina bästa vänner) när han är elak mot henne! Hon behöver inte någon jävla beskyddare!!!
Nog om det, annars blir jag så arg.
Nu har jag beställt biljetter upp till Stockholm. jag åker imorgon 14:02 från Göteborg och kommer fram till storstan 18:53 om allt går rätt till.
Innan jag åker hemifrån runt 11 måste jag städa massor och dessutom duscha, och hänga tvätt, och packa.
Sen väntar en 5h lång tågresa i ett (antagligen) varmt tåg med svettiga tjocka gubbar brevid mig som läser typ Jonas Gardells biografi. (Inget ont om den, jag har själv läst den... men när svettiga, tjocka gubbar gör det så är det jobbigt...)
Men det är det värt för att få träffa den jag älskar.
Jag saknar honom verkligen mycket! Det är jobbigt att vara ifrån varandra så länge, men det är helt klart värt all väntan när man träffas.
Det är värst på kvällarna. Det är så tyst då. Jag behöver vara nära honom! <3
Nej... Natten närmar sig, det blir tystare, mörkare. Jag ska snart gå upp och lägga mig i min kalla säng, men snart... snart är jag inte ensam längre! <3
jag tänkte vara duktig i morse... Gå upp tidigt (halv 8) och duscha,, knyta slipsen rätt och packa ner allt jag skulle ha till utställningen och sen till Liseberg (Tejp, gratis-inträde-på-liseberg-kort, fotoutställnings-lappen och framför allt(!) bilderna!) Det gick sådär... Mamma ringde och väckte mig 20 i 9 och sa att hon försovit sig och åkte från Uddevalla nu. Hon var allmänt fgrinig och jag hängde inte ens med på hälften. Jag insåg att jag inte skulle hinna duscha (=lukta medelålders ungkarls-bäver) och defenitivt inte hinna äta frukost. Sminka mig skulle jag hinna, men inte så noggrant, och packa skulle väl gå med nöd och näppe. Jag gick hemifrån 08:57 och var framme 09:01. Jag kom in där jag skulle ha utställningen och började sätta upp bilderna med tejp som jag blivit anvisad... Vilket funkade totakt URKASST! Bilderna hängde där dom skulle i cirkus 2 minuter, sen ramlade dom ner, och dom skulle sitta där i 3 veckor! Det hela slutade med att min mor kom, pratade lite med biblotikarien, och kom fram till att vi skulle köpa häftmassa.
Sprang iväg till affären med min mor och köpte häftmassa, en röd och en grön penna och en gästbok. Dessutom satte vi upp en lapp om fotoutställningen (som någon satt MASSOR av papper över när jag kom hem från Gbg ikväll).
Väl tillbaka satte vi upp resten utan missöden.
Min vän kom och vi hoppade på bussen till soliga, roliga Götet. Det regnade halva vägen.
När vi kom fram till Gbg ansåg vi att det var onödigt att gå 1km till Liseberg och sen bara stå i ösregn, så vi gick till Rizatta och fikade. Svindyrt men gott och välbehövligt. under hela besöket där diskuterade vi bilderna där. Jag är fotograf och hon går media, så vi kunde klaga på mycket. =)
När vi väl kom ut så hade solen kommit fram så vi började gå den dryga kilometern till Liseberg. när vi kom till korsvägen och jag skulle ta ut pengar så ville bankomaten inte läsa mitt kort, så jag fick betala åkpass med kort. Det var dumt upptäckte jags en, för de hade tydligt dragit 100 spänn för mycket från mitt kort>_<
Vi började (som traditionen säger) med att åka Lisebergsbanan. Alltid lika kul, men det pirrar inte lika mycket.
Vi fortsatte raskt vidare till slänggungan, och efter det åkte vi lite allt möjligt... Alla traditionella, dessutom några jag inte brukar åka, så som spinrock och kulingen. Det var skoj skoj och jag blev inte ens blöt nästan, varken på Kållerado eller Flume ride.
När vi åkte Balder lyckades jag skämma ut mig ordentligt! =) Av någon anledning sa dom som jobbade där att vi skulle hoppa på det där tåget även om det inte var våran tur, så jag tog ett tveksamt steg framåt, sen kom killen som skulle åka så jag backade rakt in i en grind, vidare in i Lisebergskille nummer 1, och sen rakt i armarna på Lisebergskille nummer 2. Det var rätt speciellt, och jag fick en del konsiga blickar, så jag gick snabbt till min plats igen och dansade lite till musiken som spelades. Jag körde min hacka-löken/robot-dans. Den är fin och funkar till allt=)
Vi åkte balder 4 gånger och Lisebergsbanan lika många. Resten minns jag inte. Dessutom fiskade vi gosedjur, jag hade min vanliga tur och fick 3 små på en gång, coh sen 2 mellanstora en gång. =) Dessutom dansade vi dansmatta och spelade basket.
När klockan närmade sig sju var det dags att åka hem så vi började gå. Vi satt en stund på muren utanför norska sjömanskyrkan, men sen fortsatte vi gå till Nisseplatsen. Där drack v frapino/cola och satt och väntade på bussen.
När vi satt på bussen smsade Jenny med en annan kompis ex, och då tyckte han att jag var JÄTTETASKIG som svek mina vänners fest för att åka till min pojkvän, sen berättade han att min kompis hade blivit jättebesviken men inte vågade säga det till mig, vilket var rent skitsnack fick jag reda på senare. Sånt gör mig så grymt ARG!!!
MAN SPRIDER INTE RYKTEN OM NÅGON ANNAN OM MAN INTE VET OM DOM ÄR SANNA!
MAN LJUGER INTE!
MAN SÄGER DET INTE TILL NÅGON SOM SITTER BREVID EN!!!
Satan vad arg jag blir på sånt! Inte nog med att han snackar skit om mig och säger att jag är taskig mot någon annan, han ljuger dessutom! Jag har inte gjort honom någonting mer än att jag försvarar hans före detta flickvän (som är en av mina bästa vänner) när han är elak mot henne! Hon behöver inte någon jävla beskyddare!!!
Nog om det, annars blir jag så arg.
Nu har jag beställt biljetter upp till Stockholm. jag åker imorgon 14:02 från Göteborg och kommer fram till storstan 18:53 om allt går rätt till.
Innan jag åker hemifrån runt 11 måste jag städa massor och dessutom duscha, och hänga tvätt, och packa.
Sen väntar en 5h lång tågresa i ett (antagligen) varmt tåg med svettiga tjocka gubbar brevid mig som läser typ Jonas Gardells biografi. (Inget ont om den, jag har själv läst den... men när svettiga, tjocka gubbar gör det så är det jobbigt...)
Men det är det värt för att få träffa den jag älskar.
Jag saknar honom verkligen mycket! Det är jobbigt att vara ifrån varandra så länge, men det är helt klart värt all väntan när man träffas.
Det är värst på kvällarna. Det är så tyst då. Jag behöver vara nära honom! <3
Nej... Natten närmar sig, det blir tystare, mörkare. Jag ska snart gå upp och lägga mig i min kalla säng, men snart... snart är jag inte ensam längre! <3
________________________
Ta hand om varandra och hälsa på främlingar så hörs vi om en vecka!
A thousand miles seems pretty far
But they've got planes and trains and cars
I'd walk to you if I had no other way
Our friends would all make fun of us
and we'll just laugh along because we know
That none of them have felt this way
But they've got planes and trains and cars
I'd walk to you if I had no other way
Our friends would all make fun of us
and we'll just laugh along because we know
That none of them have felt this way
Splittrad
Idag har jag tagit det hårda beslutet att dissa mina 2 kompisar födelsedagsfest och åka till Stockholm. Visst, jag känner mig kanske elak, men ändå... Hur ofta träffar jag min pojke? Hur ofta kan jag träffa mina vänner? Är dom mina vänner(Som jag hoppas att dom är) så borde dom förstå, och acceptera. Dom kommer i alla fall få sina presenter innan. Jag har skrivit två fina rim till dom. =)
Jenny, Jenny
Det är din dag idag
och då ska du få en
present tycker jag
min present är liten,
den får plats i en ask
men bara för det
måste den inte va blask
Detta är någonting du
i öronen stoppar
och använd dom inte
som öronproppar
Och
Cecilia Cecilia
Din söta lilla turk
Även du ska få något
som får plats i en burk
Din present handlar om musik
Så att inte dina öron får panik
Nog pratat om presenter, jag blir så avundsjuk! =P
Idag har jag sett på film... Runaway bride. Den är söt... LIte barnslig, men söt. Det handlar om en tjej som rymmer från sin pojkvän på bröllopet, 4 gånger. Dessutom gillar hon att äta samma sorts ägg som respektive man.
Den är lite mystiskt... Speciellt näbbdjuret...
Jaja...
Jag känner mig lite splittrad, vet inte riktigt vart jag har tankarna. Det är väl som vanligt när jag sover för lite... Jag kan inte koncentrera mig och jag glömmer lätt (lättare än vanligt). Det är väl inget att göra, jag minns vad jag heter och vart jag bor, och vad min pojkvän heter och vart han bor... Men inte mycket mer... Men man kanske klarar sig med det.
Sängen hägrar men jag har svårt att slita mig, då kanske man missar något på msn. Någon människa som kanske faktiskt söker en, för att de VILL prata med en. Det händer sällan och varje kväll och natt sitter jag uppe för länge bara för att det kanske, KANSKE händer just ikväll... Alltid har jag fel. Det är aldrig någon som vill mig något, ingen vill umgås, ingen vill prata (Nåja, nästan då... syftar mest på mina "IRL-vänner"). Jag har helt enkelt inga vänner här, vilket inte var någon nyhet... det har jag väl aldrig haft egentligen.
Det är i alla fall så det känns... Aldrig behövd, aldrig omtyckt för den jag är här hemma. Jag utnyttjas och även om jag märker det så gör jag inget åt det. Vad ska jag göra? typ ställa mig upp och skrika "NI MÅSTE BÖRJA UMGÅS MED MIG FÖR JAG KÄNNER MIG UTNYTTJAD!" Kanske inte dårå... Tror ju inte det skulle göra saken bättre. Jag får väl stå ut, jag har ju riktiga vänner (tror jag i alla fall) lite varstans i Sverige, utom just här.
woke up it was seven
Waited till eleven
Just to figure out that no one would call.
I think I got a lot of friends
But I dont hear from them.
Whats another night all alone?
When your spending every day on your own
Waited till eleven
Just to figure out that no one would call.
I think I got a lot of friends
But I dont hear from them.
Whats another night all alone?
When your spending every day on your own
_____________________________
Som kompensation för att jag inte har vänner så har jag fått en PERFEKT bror. Det var ju snällt... Att få en bror som inte gör fel, som kan allt och som är älskad av alla... Vad mer kan man önska sig liksom?
Han är älskad av eleverna på skolan där han jobbar, han är älskar av tanterna i kyrkan för att han är så stilig och trevlig, och han är älskad av alla kyrkobesökare för att han spelar orgel och piano så fint.
Här är jag inte känd som mig själv, här är jag känd som hans syster,
"Och du borde väl spela intrsument lika bra som din bror? Inte...? Jaja, du borde vara stolt över honom! Hälsa att han är jätteduktig!" ungefär... Känns ju inte så jävla rockit!
Men jag kan inte göra något åt det, jag får väl försöka skaffa mig ett eget namn här ute på ön.
Dessutom har jag ett städfreak till pappa. Jag gör aldrig rätt och jag duger aldrig. Jag är bortskämd och egoistiskt. Inte såååå kul att höra det från sin egen pappa. Men vad kan jag göra? Säger jag emot säger han bara "jag slutar betala dina resor!" Och då har jag inte så mycket val. Det är väl bara att tiga och lida, för lida gör jag. Jag mår dåligt när han är hemma. Jag är hela tiden rädd att träffas av "Du är så bortskämd! har tanken att hjälpa till NÅGON GÅNG aldrig slagit dig? Sluta gå runt som en prinsessa här, gör lite nytta nu när jag hjälper dig så mycket! Du är ELAK!"
Jag vill inte höra det för det gör så fruktansvärt ont, men ändå måste jag ta emot det. Det suger.
Hey Dad look at me
Think back and talk to me
Did I grow up according
To plan?
Do you think I'm wasting
My time doing things I
Wanna do?
But it hurts when you
Disapprove all along
‘Cuz we lost it all
Nothing lasts forever
I'm sorry
I can't be Perfect
Now it's just too late
And we can't go back
I'm sorry
I can't be Perfect
I try not to think
About the pain I feel inside
Did you know you used to be
My hero?
All the days
You spent with me
Now seem so far away
And it feels like you don't
Care anymore
And now I try hard to make it
I just want to make you proud
I'm never gonna be good
Enough for you
I can't stand another fight
And nothing' alright
Nothing's gonna change
The things that you said
Nothing's gonna make this
Right again
Please don't turn your back
I can't believe it's hard
Just to talk to you
But you don't understand
Think back and talk to me
Did I grow up according
To plan?
Do you think I'm wasting
My time doing things I
Wanna do?
But it hurts when you
Disapprove all along
‘Cuz we lost it all
Nothing lasts forever
I'm sorry
I can't be Perfect
Now it's just too late
And we can't go back
I'm sorry
I can't be Perfect
I try not to think
About the pain I feel inside
Did you know you used to be
My hero?
All the days
You spent with me
Now seem so far away
And it feels like you don't
Care anymore
And now I try hard to make it
I just want to make you proud
I'm never gonna be good
Enough for you
I can't stand another fight
And nothing' alright
Nothing's gonna change
The things that you said
Nothing's gonna make this
Right again
Please don't turn your back
I can't believe it's hard
Just to talk to you
But you don't understand
_____________________________
Jag sitter i en risig situation, men jag kan inte göra något. Däremot har vi sökt hjälp... Jag ville för att pappa är så taskig, och pappa vill för att jag är så bortskämd och dålig... Vi skulle dit den 21/8 egentligen, men efersom jag är på Korfu (Grekland) då så får vi byta tid. Vi ska till någon som är specialist på förälder/barn-relationer. Jag har inga stora förhoppningar, men allt är bättre än att ha det som det är nu.
Nu är det nog inte mer synd om mig, i alla fall inte för ikväll. =) Jag bryr mig inte om ifall jag tråkar ut dig, för jag tvingar dig inte att läsa=)
Get a life and pick a flower=)
Impulsiv
Jag tror att man skulle kunna kalla mig det... impulsiv... Det är ett rätt snyggt ord.
Jag ska slå upp Impulsiv i ordboken... Här är det!
Impulsiv - Följer ögonblickets ingivelser, oberäknerlig.
Oberäknerlig kanske var att ta i... Men jag skulle nog kunna att jag (ibland) följer ögonblickets ingivelser. Typ "Äh vafan... jag sticker till gbg.." Eller "varför åker jag inte till Liseberg..." Eller den bästa: "Jag har ju sportlov denna veckan, och älskling har sportlov nästa. Istället för att jag åker hem imorgon och han kommer om 4 dagar igen så kan ju han åka med! Jag övertalar honom!"
Sånt kan jag få för mig, och jag brukar lyckas=)
Idag fick jag för mig att jag skulle ta itu med utställningen, så jag gick 5km med skoskav (gick hälften barfota på alsfalt>_<) och sen satt jag på Johns jobb i 2½ timme för att skriva ut lite bilder. Sen pratade jag med lite kontakter så nu är det bestämt att jag ställer ut mina bilder imorgon=)
Dessutom kom jag på att jag vil till Liseberg imorgon, så jag kontaktade en vän och så var det fixat=)
Jag ska slå upp Impulsiv i ordboken... Här är det!
Impulsiv - Följer ögonblickets ingivelser, oberäknerlig.
Oberäknerlig kanske var att ta i... Men jag skulle nog kunna att jag (ibland) följer ögonblickets ingivelser. Typ "Äh vafan... jag sticker till gbg.." Eller "varför åker jag inte till Liseberg..." Eller den bästa: "Jag har ju sportlov denna veckan, och älskling har sportlov nästa. Istället för att jag åker hem imorgon och han kommer om 4 dagar igen så kan ju han åka med! Jag övertalar honom!"
Sånt kan jag få för mig, och jag brukar lyckas=)
Idag fick jag för mig att jag skulle ta itu med utställningen, så jag gick 5km med skoskav (gick hälften barfota på alsfalt>_<) och sen satt jag på Johns jobb i 2½ timme för att skriva ut lite bilder. Sen pratade jag med lite kontakter så nu är det bestämt att jag ställer ut mina bilder imorgon=)
Dessutom kom jag på att jag vil till Liseberg imorgon, så jag kontaktade en vän och så var det fixat=)
Dom klagar på att jag går barfota när dom inte kan gå i sina skor
Teknikfreak
(*=läs längst ner)
Snacka om att man känner sig dålig!
När man ska publicera ett inlägg kan man klicka på 3 knappar: En där det står Förhandsgranska, en där det står Spara som utkast, och en där det står Spara och publicera.
Igår natt (Klockan var väl runt ett så egentligen var det rätt tidigt mot vad jag är van vid) när jag skulle publicera det senaste inlägget så gick det inte, det gick bara inte! Jag vet inte vad jag gjorde för fel!!! Jag tryckte på den där publicera-knappen typ 10 gånger, och samtidigt var jag orolig för att jag skulle lägga upp 10 inlägg. Efter en svettig halvtimme insåg jag att jag var värdelös, så jag loggade ut och sparade inlägget, enbart för att kunna publicera idag. (Så lätt slipper ni inte undan!)
(OBS! Nu kommer texten bli totalt meningslös så ni behöver inte fortsätta.)
Jag gick upp på mitt rum och funderade på varför det var min bror som hade en datorhjärna och inte jag.
När jag skulle byta om så insåg jag att morgonen innan när jag skulle lägga mig så hade jag plockat fram ett alldeles för litet linne. Det slutade strax innan naveln. Och nu kanske ni tänker: "Oj, det låter rätt porrigt, det skulle jag vilja se!"
- Tro mig! Det vill ni inte, för något så osexigt har inte jag sett på länge. Jag såg ut som en säl i baby-blå brottardräkt!
Jag sörjde lite över det, men gjorde inget åt saken eftersom ingen skulle se mig i det där tillståndet. (Jag övervägde att byta eftersom jag kanske skulle ut och springa i sömnen* och bryta benet. Men då insåg jag att jag nog skulle ha tid att byta om innan ambulansen kom)
Jag gick och la mig, och anstrände mig verkligen för att somna (Hårt hopknipna ögon, tungan i mungipan och rynkad panna) men jag lyckades inte. 2 minuter senare slänge jag benen över sängkanten och liksom rullade över sängkanten på ryggen och landade på fötter. (det är en teknik jag övat upp eftersom min säng är ganska hög) Problemet var att jag var lite ostadig, så istället för att stabilt och stadigt landa på fötterna och få publikens jubel så landade jag på fötterna (rätt än så länge), men sen tappade jag balansen och snubblade framåt, mot spegeln dit jag skulle. Men mellan mig och spegeln hängde en värmeljus-mojj ner från taket. (Det är en väldigt fin mojj, och jag tycker jättemycket om den. Jag fick den av Pojken min i julklapp.)
På något Matrix-inspirerat vis lyckades jag ducka-slänga-mig-bakåt-göra-en-kullerbytta (Okej, jag erkänner: Ingen kullerbytta:$) och på så sätt missade jag den och landade tryggt framför spegeln.
Anledningen till varför jag skulle till spegeln var att jag hade en bäver i ögat. När jag kom till spegeln försvann bävern och jag insåg att jag bara gjorde så för att slippa somna. Så jag skällde på mig själv, tog en lång omväg runt ljus-mojjen, hoppade upp i sängen, la mig tillrätta, rullade ner från sängen, släckte lampan jag hade glömt, gjorde samma procedur igen och somnade.
=)
Orkade du läsa allt?
I så fall kan jag meddela att jag ska på möte med en tant idag om en plats att ha min fotoutställning=)
*En natt när pojken var här vaknade både han och jag av att jag sparkade honom rätt hårt på benet. Min ursäkt var att jag var ute och sprang, och att det var viktigt! Morgonen efter fick jag reda på att jag dessutom hade armbågat honom i ansiktet, TVÅ GÅNGER!
Snacka om att man känner sig dålig!
När man ska publicera ett inlägg kan man klicka på 3 knappar: En där det står Förhandsgranska, en där det står Spara som utkast, och en där det står Spara och publicera.
Igår natt (Klockan var väl runt ett så egentligen var det rätt tidigt mot vad jag är van vid) när jag skulle publicera det senaste inlägget så gick det inte, det gick bara inte! Jag vet inte vad jag gjorde för fel!!! Jag tryckte på den där publicera-knappen typ 10 gånger, och samtidigt var jag orolig för att jag skulle lägga upp 10 inlägg. Efter en svettig halvtimme insåg jag att jag var värdelös, så jag loggade ut och sparade inlägget, enbart för att kunna publicera idag. (Så lätt slipper ni inte undan!)
(OBS! Nu kommer texten bli totalt meningslös så ni behöver inte fortsätta.)
Jag gick upp på mitt rum och funderade på varför det var min bror som hade en datorhjärna och inte jag.
När jag skulle byta om så insåg jag att morgonen innan när jag skulle lägga mig så hade jag plockat fram ett alldeles för litet linne. Det slutade strax innan naveln. Och nu kanske ni tänker: "Oj, det låter rätt porrigt, det skulle jag vilja se!"
- Tro mig! Det vill ni inte, för något så osexigt har inte jag sett på länge. Jag såg ut som en säl i baby-blå brottardräkt!
Jag sörjde lite över det, men gjorde inget åt saken eftersom ingen skulle se mig i det där tillståndet. (Jag övervägde att byta eftersom jag kanske skulle ut och springa i sömnen* och bryta benet. Men då insåg jag att jag nog skulle ha tid att byta om innan ambulansen kom)
Jag gick och la mig, och anstrände mig verkligen för att somna (Hårt hopknipna ögon, tungan i mungipan och rynkad panna) men jag lyckades inte. 2 minuter senare slänge jag benen över sängkanten och liksom rullade över sängkanten på ryggen och landade på fötter. (det är en teknik jag övat upp eftersom min säng är ganska hög) Problemet var att jag var lite ostadig, så istället för att stabilt och stadigt landa på fötterna och få publikens jubel så landade jag på fötterna (rätt än så länge), men sen tappade jag balansen och snubblade framåt, mot spegeln dit jag skulle. Men mellan mig och spegeln hängde en värmeljus-mojj ner från taket. (Det är en väldigt fin mojj, och jag tycker jättemycket om den. Jag fick den av Pojken min i julklapp.)
På något Matrix-inspirerat vis lyckades jag ducka-slänga-mig-bakåt-göra-en-kullerbytta (Okej, jag erkänner: Ingen kullerbytta:$) och på så sätt missade jag den och landade tryggt framför spegeln.
Anledningen till varför jag skulle till spegeln var att jag hade en bäver i ögat. När jag kom till spegeln försvann bävern och jag insåg att jag bara gjorde så för att slippa somna. Så jag skällde på mig själv, tog en lång omväg runt ljus-mojjen, hoppade upp i sängen, la mig tillrätta, rullade ner från sängen, släckte lampan jag hade glömt, gjorde samma procedur igen och somnade.
=)
Orkade du läsa allt?
I så fall kan jag meddela att jag ska på möte med en tant idag om en plats att ha min fotoutställning=)
*En natt när pojken var här vaknade både han och jag av att jag sparkade honom rätt hårt på benet. Min ursäkt var att jag var ute och sprang, och att det var viktigt! Morgonen efter fick jag reda på att jag dessutom hade armbågat honom i ansiktet, TVÅ GÅNGER!
Lev väl och är inte gul snö
Vänlek
Andra inlägget utan sömn emellan, jag har uppdaterat min blogg med 100%... eler 50%? Eller något... Eller 100% förresten.... Skit samma
Jag pratade med en trevlig flicka idag om skillnaden på vänskap och kärlek. Hon frågade om jag någonsin var intresserad av en av mina vänner och hennes nuvarande pojkvän. Jag tänkte efter, hade jag varit det?
Jag kom fram till att svaret var nej, inte intresserad som i att vara kär. Däremot kände jag stark vänskap till personen.
Har ni någon gång trott att ni var kär i någon av motsatt kön och så visar det sig att det bara är väldigt stark vänskap?
Det har jag några gånger. Man vill bara veta mer och mer om personen, man tänker på personen och man vill så sjukt gärna att personen ska känna likadant.
på något sätt känns det som att det är djupare än kärlek. Eller kanske inte djupare, men viktigare.
Det var så jag kände för den här killen. Jag ville lära känna honom, jag vill så sjukt gärna att han skulle vara min vän för han hade något speciellt.
Detta har jag som sagt känt för ett fåtal personer, bland annat min fina pojkvän som både är min bästa vän i alla väder och dessutom min pojkvän. Ett förhållande är egentligen passionerad vänskap!
Första gången jag kände så var i slutet av nian. Då var det jätteläskigt! Jag var tillsammans med mitt ex då och att känna något som var likt kärlek var helt otänkbart, men ändå var det så. Tiden gick och jag ville lära känna den här andra killen på riktigt, han gick i min parallellklass och var "olovligt byte". Det var en av mina bästa kompisars ögonsten och jag kunde inte bli kär i honom. Efter ett tag insåg jag att jag litade på honom, jag tyckte om honom, men jag var inte kär i honom. Det var fortfarande samma längtan efter att lära känna, men jag insåg att det inte var kärlek. Det var vänskap. Stark vänskap som inte tog slut.
Efter det har jag bara känt så för 3 andra personer. Men nu vet jag skillnaden på kärlek och vänskap - vänskap och kärlek - vänlek.
Han är för fin för att förloras!
Trots detta kan jag inte känna annat än lycka. Lycka över att jag har vänner, över att jag pratat med den här tjejen idag, hon är snäll=) (Jag kan säga att hon är en fin tjej, men hade det varit om en kille hade det lyfts ögonbryn antagligen. O_o)
Jag har en pojkvän som jag verkligen mår bra med och han får mig att känna mig utvald och speciell. Dessutom ska jag nog träffa honom om bara några dagar.
Du...
Får jag gömma några drömmar hos dej?
Några naiva och vackra
som andra kanske skrattar åt.
Jag vill låta dom bo
längst inne i dej.
Får jag dansa klumpigt
och sjunga falskt för dej
en solig dag
när hjärtat spränger i bröstet?
Se inte till reflexerna,
upplev källan!
Får jag vara i din värme
och långsamt mjukna
när själen blivit lite frostbiten
Håll om mej
tills jag ler igen!
Får jag slösa min kärlek på dej?
Får jag skratta, krama, sjunga, gråta
och dansa av kärlek
utan att du blir rädd?
Jag vill se dej i ögonen
och låta ett leende
berätta att jag älskar dej!
Så det är såhär äkta kärlek känns
Oskuld
Första inlägget... Det pirrar lite i tårna, fjärilarna kittlar på näsan... Allt är som det ska vara. Jag är blogg-oskuld. Men inte så länge till.
Antagligen kommer första inlägget bli jätteambitiöst och sen kommer det bli mindre och mindre ju mer man skriver, men vad gör det? Det är ju inte så många som ska läsa detta.
Jag blev inspirerad av en vän, som jag nyligen lärt känna, nog för att jag har lättare att uttrycka mig med bilder, men detta ska väl också funka hoppas jag. Annars kommer man inte se mycket av mig här.
Jag sover för lite... Eller i alla fall så tror jag att jag gör det. Jag borde göra det. Jag sov 4 timmar inatt, det är sjukt! Jag ska inte vara vaken, jag brukar aldrig sitta uppe till klockan 8 på morgonen bara för en enda person. Speciellt inte någon jag känt i en vecka. Men nu gjorde jag det och jag är glad att jag gjorde det. Det betydde jättemycket. =) Jag trodde inte att det gick att bli vän med någon så snabbt. I alla fall inte vän på det sättet, så att man kan prata och prata... Det har jag bara upplevt med några få personer tidigare.
Jag tycker om att prata om tankar med folk, tankar och känslor. Saker som jag håller hemligt för de flesta men som några kan få ta del av. Det är bara dom jag tror bryr sig som får reda på sånt, och hur många är det egentligen?
Samtidigt som jag skriver detta så kommer den ovälkomna men ack så vanliga tanken upp: "Tänk om det inte är såhär...? Tänk om han är en sån där... En sån där som bara lyssnar för att driva med mig, en sån som print screenar och visar alla vänner... Sådär som jag tror om alla. Jag är rätt säker på att det inte är så. Jag försöker verkligen övertyga mig själv om att jag bara är dum som tänker så, men det är svårt. Har man tänkt det en gång så tänker man det igen, tänker man på det en stund så tänker man på det massor. Jag vill INTE tänka så för jag känner mig så elak, så fruktansvärt taskig som ens tänker så om en så snäll och fin kille.
Nu har jag övertalat mig själv att det inte är så. Det får väl bära eller brista, får hela internetvärlden reda på mina innersta tankar så får det väl vara så. Jag tänker iaf inte sluta snacka=)
När jag läser den texten så inser jag hur lika det kan låta när man beskriver en vän och en pojkvän... Egentligen borde jag kanske ändra texten, för man kan väl inte skriva att en kille som inte är ens pojkvän är fin?
Äh, whatever... Jag tänker skriva det nu, på samma sätt som jag hade förklarat mina tjejkompisar som fina människor så får väl han också vara fin?
Det är skillnad på vänner och pojkvänner, men det är inte skillnad på flickvänner och pojkvänner... Hänger ni med? (Jag skriver NI för det är antagligen minst 2 personer som kommer läsa (med mig själv inräknad), och jag tycker om att kalla mig själv för ni=P)
Jag känner mig egentligen rätt lyckligt lottad nu, i vänskapslotteriet då.
Ny vän som jag gillar, underbar pojkvän, och dessutom så kan jag umgås med vem jag vill för jag är så trevlig och social=P
Antagligen kommer första inlägget bli jätteambitiöst och sen kommer det bli mindre och mindre ju mer man skriver, men vad gör det? Det är ju inte så många som ska läsa detta.
Jag blev inspirerad av en vän, som jag nyligen lärt känna, nog för att jag har lättare att uttrycka mig med bilder, men detta ska väl också funka hoppas jag. Annars kommer man inte se mycket av mig här.
Jag sover för lite... Eller i alla fall så tror jag att jag gör det. Jag borde göra det. Jag sov 4 timmar inatt, det är sjukt! Jag ska inte vara vaken, jag brukar aldrig sitta uppe till klockan 8 på morgonen bara för en enda person. Speciellt inte någon jag känt i en vecka. Men nu gjorde jag det och jag är glad att jag gjorde det. Det betydde jättemycket. =) Jag trodde inte att det gick att bli vän med någon så snabbt. I alla fall inte vän på det sättet, så att man kan prata och prata... Det har jag bara upplevt med några få personer tidigare.
Jag tycker om att prata om tankar med folk, tankar och känslor. Saker som jag håller hemligt för de flesta men som några kan få ta del av. Det är bara dom jag tror bryr sig som får reda på sånt, och hur många är det egentligen?
Samtidigt som jag skriver detta så kommer den ovälkomna men ack så vanliga tanken upp: "Tänk om det inte är såhär...? Tänk om han är en sån där... En sån där som bara lyssnar för att driva med mig, en sån som print screenar och visar alla vänner... Sådär som jag tror om alla. Jag är rätt säker på att det inte är så. Jag försöker verkligen övertyga mig själv om att jag bara är dum som tänker så, men det är svårt. Har man tänkt det en gång så tänker man det igen, tänker man på det en stund så tänker man på det massor. Jag vill INTE tänka så för jag känner mig så elak, så fruktansvärt taskig som ens tänker så om en så snäll och fin kille.
Nu har jag övertalat mig själv att det inte är så. Det får väl bära eller brista, får hela internetvärlden reda på mina innersta tankar så får det väl vara så. Jag tänker iaf inte sluta snacka=)
När jag läser den texten så inser jag hur lika det kan låta när man beskriver en vän och en pojkvän... Egentligen borde jag kanske ändra texten, för man kan väl inte skriva att en kille som inte är ens pojkvän är fin?
Äh, whatever... Jag tänker skriva det nu, på samma sätt som jag hade förklarat mina tjejkompisar som fina människor så får väl han också vara fin?
Det är skillnad på vänner och pojkvänner, men det är inte skillnad på flickvänner och pojkvänner... Hänger ni med? (Jag skriver NI för det är antagligen minst 2 personer som kommer läsa (med mig själv inräknad), och jag tycker om att kalla mig själv för ni=P)
Jag känner mig egentligen rätt lyckligt lottad nu, i vänskapslotteriet då.
Ny vän som jag gillar, underbar pojkvän, och dessutom så kan jag umgås med vem jag vill för jag är så trevlig och social=P
På återseende
