ösregn
Nu har det faktiskt gått en vecka... Känns som det gått längre tid, men tydligen inte. Det var en trevlig vecka. Träffa vänner, varit ute och dansat, förlorat i bowling, varit på bio och dessutom träffat nya roliga människor.
Jag har väl inte så mycket att säga om den, mer än att de varit underbart! (Som vanligt) Jag älskar min pojke mer och mer för varje gång vi träffas!
Problemen kom så fort jag satte mig i bilen... Min far och hans fru hämtade mig, och 3 minuter efter att jag satt mig har jag fått reda på:
*Jag får inte köra bil hem som jag ville
*Jag har fått en ny garderob
*Jag har för lite kläder
*Jag har för mycket kläder
*Jag måste rensa bland mina kläder
*Alla ytterkläder jag använt de senaste 4 åren ligger på mitt rum
*Jag måste rensa bort ALLA skor som jag inte behöver
Det är inte så uppmuntrande. Efter det frågade pappa faktiskt hur jag hade haft det.
Jag är så arg! Jag är så SJUKT JÄVLA ARG!!! Man behandlar liksom inte mig så! Det gör man bara inte!
Jag vet inte riktigt vart jag ska göra av ilskan. Min första tanke var att vräka ur mig all ilska på min far som förtjänar det, men jag insåg att han bara skulle hota med något och sen har jag ingen talan. Min andra tanke var att gå upp på mitt rum och gömma mig, men insåg att jag skulle bli hittad där. Min tredje tanke va att jag skulle boka första bästa tågbiljett till min darling igen, men det funkar inte heller, jag rymmer inte från problem.
Jag gjorde helt enkelt det enda rätta... Jag tog en korv med bröd och en cola och satte mig i vardagsrummet och såg på film men min just nu värsta fiende. JAG ÄR SÅ JÄVLA VEK! Men jag orkar bara inte med bråk, det är ändå jag som förlorar.
Som tur är så jobbar pappa hela veckan, och han är inte hemma på onsdag och torsdag vilket innebär att jag får två underbara dagar ensam. Lugn och ro. Efter det åker vi upp till Stockholm på lördag, jag sover hos min pojke och pappa sover på hotell. Sen umgås vi på söndagen och sen åker han hem och jag slipper allt som heter familj i tre veckor!
jag är lite orolig för att komma tillbaka i gamla spår...må dåligt utan att prata med någon om det, jag vill inte det.
Men men... för hoppningsvis känner jag mig själv tillräckligt väl, så jag slipper det.
Jag har väl inte så mycket att säga om den, mer än att de varit underbart! (Som vanligt) Jag älskar min pojke mer och mer för varje gång vi träffas!
Problemen kom så fort jag satte mig i bilen... Min far och hans fru hämtade mig, och 3 minuter efter att jag satt mig har jag fått reda på:
*Jag får inte köra bil hem som jag ville
*Jag har fått en ny garderob
*Jag har för lite kläder
*Jag har för mycket kläder
*Jag måste rensa bland mina kläder
*Alla ytterkläder jag använt de senaste 4 åren ligger på mitt rum
*Jag måste rensa bort ALLA skor som jag inte behöver
Det är inte så uppmuntrande. Efter det frågade pappa faktiskt hur jag hade haft det.
Jag är så arg! Jag är så SJUKT JÄVLA ARG!!! Man behandlar liksom inte mig så! Det gör man bara inte!
Jag vet inte riktigt vart jag ska göra av ilskan. Min första tanke var att vräka ur mig all ilska på min far som förtjänar det, men jag insåg att han bara skulle hota med något och sen har jag ingen talan. Min andra tanke var att gå upp på mitt rum och gömma mig, men insåg att jag skulle bli hittad där. Min tredje tanke va att jag skulle boka första bästa tågbiljett till min darling igen, men det funkar inte heller, jag rymmer inte från problem.
Jag gjorde helt enkelt det enda rätta... Jag tog en korv med bröd och en cola och satte mig i vardagsrummet och såg på film men min just nu värsta fiende. JAG ÄR SÅ JÄVLA VEK! Men jag orkar bara inte med bråk, det är ändå jag som förlorar.
Som tur är så jobbar pappa hela veckan, och han är inte hemma på onsdag och torsdag vilket innebär att jag får två underbara dagar ensam. Lugn och ro. Efter det åker vi upp till Stockholm på lördag, jag sover hos min pojke och pappa sover på hotell. Sen umgås vi på söndagen och sen åker han hem och jag slipper allt som heter familj i tre veckor!
jag är lite orolig för att komma tillbaka i gamla spår...må dåligt utan att prata med någon om det, jag vill inte det.
Men men... för hoppningsvis känner jag mig själv tillräckligt väl, så jag slipper det.
Natten närmar sig, det blir mörkare... Jag har hundratals stjärnor i mitt fönster
Kommentarer
Trackback
