Idag har jag tagit det hårda beslutet att dissa mina 2 kompisar födelsedagsfest och åka till Stockholm. Visst, jag känner mig kanske elak, men ändå... Hur ofta träffar jag min pojke? Hur ofta kan jag träffa mina vänner? Är dom mina vänner(Som jag hoppas att dom är) så borde dom förstå, och acceptera. Dom kommer i alla fall få sina presenter innan. Jag har skrivit två fina rim till dom. =)

Jenny, Jenny
Det är din dag idag
och då ska du få en
present tycker jag
min present är liten,
 den får plats i en ask
men bara för det
måste den inte va blask
Detta är någonting du
i öronen stoppar
och använd dom inte
som öronproppar

Och

Cecilia Cecilia
Din söta lilla turk
Även du ska få något
som får plats i en burk
Din present handlar om musik
Så att inte dina öron får panik

---

Jag tycker att dom är fina=) Kan ni gissa vad det är?
Nog pratat om presenter, jag blir så avundsjuk! =P

---

Idag har jag sett på film... Runaway bride. Den är söt... LIte barnslig, men söt. Det handlar om en tjej som rymmer från sin pojkvän på bröllopet, 4 gånger. Dessutom gillar hon att äta samma sorts ägg som respektive man.
Den är lite mystiskt... Speciellt näbbdjuret...
Jaja...

Jag känner mig lite splittrad, vet inte riktigt vart jag har tankarna. Det är väl som vanligt när jag sover för lite... Jag kan inte koncentrera mig och jag glömmer lätt (lättare än vanligt). Det är väl inget att göra, jag minns vad jag heter och vart jag bor, och vad min pojkvän heter och vart han bor... Men inte mycket mer... Men man kanske klarar sig med det.
Sängen hägrar men jag har svårt att slita mig, då kanske man missar något på msn. Någon människa som kanske faktiskt söker en, för att de VILL prata med en. Det händer sällan och varje kväll och natt sitter jag uppe för länge bara för att det kanske, KANSKE händer just ikväll... Alltid har jag fel. Det är aldrig någon som vill mig något, ingen vill umgås, ingen vill prata (Nåja, nästan då... syftar mest på mina "IRL-vänner"). Jag har helt enkelt inga vänner här, vilket inte var någon nyhet... det har jag väl aldrig haft egentligen.
Det är i alla fall så det känns... Aldrig behövd, aldrig omtyckt för den jag är här hemma. Jag utnyttjas och även om jag märker det så gör jag inget åt det. Vad ska jag göra? typ ställa mig upp och skrika "NI MÅSTE BÖRJA UMGÅS MED MIG FÖR JAG KÄNNER MIG UTNYTTJAD!" Kanske inte dårå... Tror ju inte det skulle göra saken bättre. Jag får väl stå ut, jag har ju riktiga vänner (tror jag i alla fall) lite varstans i Sverige, utom just här.




Som kompensation för att jag inte har vänner så har jag fått en PERFEKT bror. Det var ju snällt... Att få en bror som inte gör fel, som kan allt och som är älskad av alla... Vad mer kan man önska sig liksom?
Han är älskad av eleverna på skolan där han jobbar, han är älskar av tanterna i kyrkan för att han är så stilig och trevlig, och han är älskad av alla kyrkobesökare för att han spelar orgel och piano så fint.
Här är jag inte känd som mig själv, här är jag känd som hans syster,
"Och du borde väl spela intrsument lika bra som din bror? Inte...? Jaja, du borde vara stolt över honom! Hälsa att han är jätteduktig!" ungefär... Känns ju inte så jävla rockit!
Men jag kan inte göra något åt det, jag får väl försöka skaffa mig ett eget namn här ute på ön.

Dessutom har jag ett städfreak till pappa. Jag gör aldrig rätt och jag duger aldrig. Jag är bortskämd och egoistiskt. Inte såååå kul att höra det från sin egen pappa. Men vad kan jag göra? Säger jag emot säger han bara "jag slutar betala dina resor!" Och då har jag inte så mycket val. Det är väl bara att tiga och lida, för lida gör jag. Jag mår dåligt när han är hemma. Jag är hela tiden rädd att träffas av "Du är så bortskämd! har tanken att hjälpa till NÅGON GÅNG aldrig slagit dig? Sluta gå runt som en prinsessa här, gör lite nytta nu när jag hjälper dig så mycket! Du är ELAK!"
Jag vill inte höra det för det gör så fruktansvärt ont, men ändå måste jag ta emot det. Det suger.

---

Jag sitter i en risig situation, men jag kan inte göra något. Däremot har vi sökt hjälp... Jag ville för att pappa är så taskig, och pappa vill för att jag är så bortskämd och dålig...  Vi skulle dit den 21/8 egentligen, men efersom jag är på Korfu (Grekland) då så får vi byta tid. Vi ska till någon som är specialist på förälder/barn-relationer. Jag har inga stora förhoppningar, men allt är bättre än att ha det som det är nu.

---

Nu är det nog inte mer synd om mig, i alla fall inte för ikväll. =) Jag bryr mig inte om ifall jag tråkar ut dig, för jag tvingar dig inte att läsa=)

---

---