Jag är bortskämd.
Min pappa är "rik" och jag får ta del av hans pengar
Folk är avundsjuka?

För ett tag sen blev det bevisat att jag är bortskämd på riktigt... Ett riktigt rikemansbarn! Det handlar mest om hur mycket pengar jag får denna sommaren, och jag måste säga att jag blev nog nästan mer förvånad än de andra som vet hur mycket det är.
Däremot känns det som att folk börjar ta avstånd till mig nu. Jag vet inte om det har med pengar att göra, eller om det är pga något annat... Men det känns iaf som att många tar avstånd. Det är jättejobbigt för vad jag kan se så har jag inte förändrats särskilt mycket/någonting. Sen så måste jag ju inte förändras för att folk ska sluta umgås med mig... Men ja... Om man bortser från alla detaljer.
Jag vilja säga att jag inte bett om att ha en pappa med mycket pengar. Jag hade inte direkt en pakt med gud innan jag föddes så att jag kom till den rika farsan lixom.

Dessutom så tycker jag någonstans innest inne att jag nog förtjänar detta. Under min uppväxt hade vi inte alls mycket pengar! Jag tänker inte gå in på hur mycket eller så... Men lita på mig när jag säger att vi var en bit under "det normala".
Och så kan jag lova att många av människorna runt omkring mig har haft mycket som jag saknar. I många år levde jag med ungefär samma relation till mina föräldrar som jag hade till mina lärare=Inte bra. Det enda jag önskade mig var att få vara en normal familj. Jag var ute och gick mycket. Ibland kunde jag kolla i folks fönster och se en normal familj där alla satt tillsammans och åt, skrattade och pratade. Så hade inte jag det inte. Pappa jobbade(=tjänade pengarna som "skämmer bort mig" nu) och jag ville knappt träffa mamma.
Jag levde i princip ganska ensam. Pappa var ju ute och reste större delen av veckorna och på helgerna var han hos sin "flickvän" och jag ville som sagt inte vara med mamma.
Det är den lilla biten som jag inte riktigt har haft som jag så gärna hade bytt bort alla pengar mot att få ha.

Nu ska jag snart fylla 18, och jag är väl ganska självgående. Jag behöver inga föräldrar som tar hand om mig eftersom  jag tagit hand om mig själv så länge. Däremot hade jag behövt det när jag var 14. Då när hela livet jävlades med mig och det knappt fanns någon som verkade bry sig. (De få som fanns vet om det och jag är evigt tacksam!)

---

Det jag försökte komma fram till är att jag tycker att jag förtjänar att vara bortskämd. KÖP MIG KÄRLEK!!! DET STÖR MIG INTE!!!
Döm inte mig efter vad jag har och inte har...

---

Dessutom får jag sämre och sämre självförtroende. Jag vet att jag är stämplad som bortskämd(... Jag hatar stämplar!!!) men det gör inte mig som människa särskilt annorlunda. Jag vill inte gå och tänka på att folk ser mig som den bortskämda tjejen, vad spelar pengar för roll när man känner att man inte är bra på något särskilt? Jag har börjat skolka för att jag mår så fruktansvärt dåligt på vissa lektioner att jag bara vill spy. Enligt en i klassen är jag dessutom dum i huvudet. Det känns inte så bra att veta även om det är en liten tröst att jag inte har särskilt mycket högre tankar om honom.

---

Tillslut: Om man inte tycker om det jag är eller har blivit så säg det så att jag slipper anstränga mig för att göra folk nöjda! Det är inga problem för mig så länge jag vet hur det ligger till.
(Och snälla... Om du stör dig på att jag har mycket pengar så kalla mig inte bortskämd. Du skulle lika gärna kunna kalla mig idiot, det gör lika ont att höra)

---