Minnenas television... behöver inte läsas om maan stör sig....




Idag kanske är sista gången jag är i huset. Folk kanske tycker att jag är tjatig, att jag tar det för hårt, att jag borde sluta gnälla, men det är inte så lätt. Och jag tror det är svårt att förstå om man inte upplevt samma saker som jag, känt samma saker osv.

Har gått runt några varv nu, tittat, känt, kommit ihåg. Jag har bott här från och till under hela mitt liv, det är klart det är mycket minnen. Som när jag och John klättrade upp och ner från altanen när jag var typ 6 år. Att jag lyckades få in fingret i ett hjul så jag klämde mig. Eller när jag alltid trodde att det spökade i källaren, så jag sprang upp för trappan och sa åt pappa att någon följde efter mig.

Jag minns när jag tyckte att bergen i trädgården var det högsta som fanns, och jag minns hur stolt jag var när jag kunde alla vägar upp och ner från dom.

Jag minns när pappa och jag skulle tapetsera om mitt rum och han höll på att skära sönder tapeten, att det var jag som upptäckte det, så att det bara är ett litet märke. Dom som flyttar in har ingen aning om varifrån det kommer.

En midsommarafton för några år sen skulle jag och en kompis hem och hämta något, men jag hade glömt nyckeln inne så jag var tvungen att klättra in genom vardagsrumsfönstret.
    Varje gång jag kommer ner och känner lukten i källaren så tänker jag på när vi hade datorerna där nere och jag satt och spelade det första the sims.
Och när vi hade vår första dator och jag var runt 6 år. Den stog i Johns rum och jag spelade alltid Sverigejakten där på kvällarna. Jag var livrädd för han som förminskade saker, och trodde alltid att han skulle dyka upp utanför fönstret (på övervåningen).

Förr, när datarummet var vardagsrum, och det var ett stort fönster där det lilla är nu så låg jag alltid och tjuvkollade när det var något läskigt på tv i speglingen i fönstret. Jag var inte dum på den tiden!

Får ju inte glömma alla tjejkvällar, filmkvällar och tokerier.

Alla kvällar och nätter jag suttit på "mitt" berg och tänkt, gråtit, varit arg. Eller när jag och John klättrade upp på taket och satt där och bara kollade ut över Ellös.

En gång fick jag vitrinskåpet över mig. Hade inte köksbordet stått där det gjorde så hade jag varit pannkaka. Nu fick jag bara 30-50 glas över mig och runt mig.

---

Jag älskar detta huset! Det var en sån trygghet för mig! Jag har bott på så himla många ställen, vi flyttade nästan varje år och då fanns huset kvar, som en trygg plats när allting annat försvann. Nu försvinner den trygghet som funnit i alla år, vart ska jag nu hitta den?
Det finns ingen plats där jag känner mig så trygg som här. Jag kommer inte bo kvar med mamma så länge till. jag kommer sällan vara hos pappa. Jag HATAR det bygget! Det känns som att han sviker mig när han gör såhär! Samtidigt så vet jag att jag redan var påväg bort härifrån. Man kan inte både ha kakan och äta den.